Livet i Småstaden

Inledde vår lördag och helgen med att spela Den försvunna Diamanten. Att spela med en treåring som vägrar inse att man inte kan hoppa som man vill mellan de olika markerna utan gå de steg som tärningen visar är en sak i det hela. Att spela med världens tjurigaste treåring med vinnarskallen och tjurigheten från hell innebär att tärningen hamnade långt bort flertalet gånger, markerna på golvet och tjuriga miner efter varje kast som inte tog henne fram till en marker. Icke att förglömma ilskan när banditen tog hennes pengar. Vi tragglade dock på. Det gäller att lära sig.  Hon avslutade glatt eftersom hon tillslut hann först till diamanten och in i mål. Faktiskt på ärligt sätt. Jag kom lite sent. Tack ändock för det.

 

Nu ska jag städa. I superfart så de går fort.